En sådan här liten raring har jag väntandes på mig hemma på sängbordet. Varför den ligger där kan man ju fråga sig och om man nu råkar fråga sig detta så kan jag svara att  det beror på att jag beställde ett SIM-kort för en vecka sedan som inte kommit ännu. Det är inte så att jag är lite kommunikativt efter och inte har någon mobil från början, utan jag har en iPhone 4 i vilken det sitter ett ”micro-SIM” som naturligtvis inte används i någon annan telefon (som jag känner till).

iPhone 4 har drivit mig till gränslandet för vansinne mer än en gång och nu tyar jag inte längre! (…[ty:ar] dialektalt för orkar). Jag menar, ett bra exempel är det faktum att den inte är kompatibel med någonting annat än Apple’s egna produkter; suck. Jag har flera videos på min mobil som ligger mig väldigt varmt om hjärtat och jag vill ha kvar dem, föra över dem till min andra telefon. Men det går inte (för stora för att skicka med mail/MMS och tja… överföring på annat sett är ”inte kompatibel” -) Jag kan lägga över dem till iTunes, men väl där kan jag inte flytta dem. Jag får ha kvar mitt iTuneskonto och mitt iTunes på datorn bara för att kunna ha kvar mina videos.

Listan över klagomål är lång. Att man måste hitta/köpa appar för att kunna ha andra ringsignaler än de förinställda – klassiker. Här på jobbet har väldigt många iPhone. Vi har alla samma ringsignal. Föreställ er kaoset. Äsch, et cetera helt enkelt.

Har dessutom upptäckt tjusningen med Android på mer än ett plan. Det är inte heller helt fel att det mesta från Android Market är gratis, jämfört med när man måste betala för samma app i Appstore. Det bor en liten Snål-Ove i oss alla.

Jag lär ju säkert vilja skicka Hels vidunder på den här telefonen också efter ett tag, men än så länge tycker jag om den. Bara SIM-kortet som ska komma nu, så att jag kan slippa min iPhone och skicka den till sin nya (förutspått snart galna) ägare.