Det är så typiskt mig att till en början vara helt anti- saker som plötsligt blir hypade, no questions asked.

Ta OnePiece till exempel, när de kom uttalade jag mig ofta och tydligt om hur jag aldrig skulle kunna tänka mig att gå runt i en sådan vuxensparkdräkt. Nu däremot är frågan vilken färg jag vill ha samt hur man smidigast går och kissar i en sådan, för jag ska banne mig ha en!

Wordfeud. Också ett jättebra exempel. Nej, men hallå? Hur roligt kan det egentligen vara att springa runt och spela Alfapet jämt? Svaret är: skitroligt. Det är också otroligt beroendeframkallande och nu för tiden har jag alltid minst en 7-8 spel igång samtidigt och kände mig tvungen att slå på push-notiser igen (som jag tidigare stängt av med med motiveringen ”jag har ett liv”) så att jag ska kunna se direkt när någon lagt ett nytt ord.

Förövrigt:   Kiwibear @ Wordfeud ….

Igår var jag och min fina bjudna på middag hos hans föräldrar och i ungefär 2,5 timme satt vi allihop bara runt bordet och spelade Wordfeud med varandra. Lite då och då utbrast någon att såhär kan vi ju inte sitta! Dock helt utan effekt.

Andra exempel är: WESC, iPod,  iPhone, Enrique Iglesias, tighta jeans, fyrkantig manikyr, Converse, USB-minnet… listan är löjligt lång. Sitter just nu på jobbet i mina röda Converse och tighta jeans och lyssnar på Enrique Iglesias i mina WESC-hörlurar till min iPod och byter låt med mina fyrkantigt manikyrerade naglar medan jag väntar på att någon ska lägga ett ord i Wordfeud på min iPhone. USB-minnet sitter i datorn redan, om ni undrade vart det tog vägen.  Så sen en tid tillbaka dömer jag faktiskt ingenting utan att prova – oavsett hur urbota korkad saken i fråga kan verka.