Jag har kommit fram till att det största hindret som står ivägen och beslutsamt håller tillbaka all studiemotivation som krävs för att jag ska göra slag i saken och utbilda mig till lågstadielärare är hur drastiskt jag vet med mig att jag måste ändra min vision om framtiden.

När jag var liten och började skolan var det utan tvekan det största som hänt. Fröken kunde allt om allt, allting fröken sa var sant och när hon berömde klassen så fanns det inget viktigare än att få komma hem till mamma och pappa för att få dela med sig an nyheten. Det hände ytterst sällan att någon sa emot fröken och när vi svor sa vi ”fasen”. Ett godkänt kraftuttryck var ”bajs!” och det var en rejäl förolämpning att kalla någon ”dum”.

Utanför vårt fönster har vi en lekplats. Varje dag lyssnar vi på när barnen leker. Men tro inte för en sekund att allt vi hör är tjo och tjimm, glada rop eller skratt… Vad vi hör är:

Men fan, satans fitta! Ge mig bolljäveln för helvete. Men satan! Jag knullar din mamma för fan, bögjävel! Fuck, din satans jävel! Sug kuk!

Skrämmande nog är det där relativt censurerat.

Spenderade sommardagarna där nere med Elion. Bad barnen lite fint att kanske inte svära fullt så mycket när vi var där eftersom att jag ”inte vill att han lär sig de orden”. På listan över godkända saker att säga till en vuxen står tydligen ”Du bestämmer fan inte här, jävla kuksugare!”.

Vill man stänga in sig i ett rum med det där? Kanske borde jag arbeta med djur? Hur stor kan skillnaden vara…?