Igår gjorde jag något som jag inte gjort på mycket länge. Jag gick ut utan min mobiltelefon.

Inte nog med att jag under de 20 minuterna jag skulle vara ute inte skulle kunna bli nådd (ve och fasa!), i samma ögonblick som jag satte foten innanför pizzerians dörr (ja, jag är fantastisk på att hålla dieter) insåg snart att jag hade ett större problem. Vad skulle jag nu göra under de femton minuter jag sitter och väntar på pizzan? Skulle jag bara sitta där och… sitta? Titta på andra människor? Lyssna på bakgrundsradion? Eller gud förbjude; prata med någon jag inte känner?!

Nu kunde jag ju inte låtsas-smsa eller kolla facebook för 317:e gången. Inte heller kunde jag slögoogla efter hundvalpar eller finkamma Blocket efter vita vitrinskåp under kategorin ”shabby chic”.

Det var väldigt utelämnande att inte kunna gömma sig bakom den lilla, lilla skärmen.

Åh, vad jag har saknat det. Verkligheten, välkommen in.