Varför skriver jag inte vad jag tänker på?

Varför skriver jag inte ner mina innersta tankar, mina problem, mina funderingar eller svåra val?

Varför lägger jag hellre upp en bild på en katt eller en deformerad grönsak än att skriva om vad jag egentligen gör – egentligen bryr mig om?

För flera år sedan, när jag startade min blogg, så gjorde jag det för att alla andra ändå hade en där de kunde skriva ner lite småsaker, spara minnen till senare. Efter ett tag var vi tvungna att blogga som en uppgift i Svenska och jag fastnade helt enkelt. Det blev en blandning mellan dagbok och vän. Någon jag kunde anförtro mig åt, vädra lite tankar och kanske rent av komma fram till en lösning när jag hade ett problem i text – svart på vitt. Ibland kunde jag få svar från någon annan som kände igen sig och kanske rent av hyllade min ärlighet.

Många av mina inlägg  var mycket utlämnande och jag skrev öppet om ångest inför beslut som rörde mig själv, relationer, familj och presens i allmänhet. Jag fick många elaka och sårande kommentarer, men de gick alltid att ta bort. Anledningen till att mina inlägg blev vaga var något helt annat. Jag vet dock inte vad den var. Det är lättare att hålla saker hemligt och tro att det blir bättre om ingen annan får reda på det, oavsett det är små eller stora saker. Det  finns ord man inte vågar skriva publikt som man tror ska väcka anstöt eller ge andra anledning att se ner på en. Skulle du skriva att du mår dåligt för att du har mens? Eller skulle du förklä det med ”Sur som fan, PMS.” Skulle du beskriva din depression när orden väl finns eller skulle du säga ”Dålig dag igår. Baka muffins idag.”?

Skulle du kunna berätta för någon annan när du känner oro över de mest personliga ting eller skulle du lägga upp en bild på en katt?

Tror du att någon skulle förstå ditt liv om du bara berättar utvalda fragment som inte hänger ihop?

Vem är jag och varför bloggar jag?