Att komma i form igen efter graviditeten. Det är sånt man själv, och alla runt omkring, tar för givet att man ska göra. Det låter ju så fruktansvärt enkelt i teorin. Vad kan krävas, liksom? Lite promenader och ett par extra morötter på tallriken?

Nu när magen är så stor och rund att det är omöjligt att gå utan att se ut som en anka och folk inte längre dömer en oavsett hur många gånger på ett dygn man vill äta en BigMac, ja nu slänger jag mig friskt med den något utslitna klyschan ”rund är också en form!” följt av det där skrattet som ska få alla att tro att man bara skämtar lite – för träning är ju vad man egentligen längtar efter och kommer att kasta sig över så fort tillfälle ges.

Faktum är att jag faktiskt längtar efter att röra på mig. Att kunna plocka upp saker från golvet igen utan att det krävs fjorton skrattretande försök och noggrant studerande av diverse fysikteorier för att inte gå av på mitten eller fastna i vinkelvolten. Att kunna sitta på huk utan att tippa eller få känslan av att behöva en ny höftled om jag någonsin kommer upp igen. Att kunna gå på lätt lutande mark utan att behöva sänka tempot till 0,4 km/h.

Jag vill kunna träna igen. Bli stark! Bli smal! Uppnå lite mål!

IMG_2399.JPG

Jag känner mig supermotiverad att komma igång. Dock finns en viss risk att denna motivation är av samma typ som brukar drabba en när man inte på några som helst villkor kan ta sig till gymmet. Sitter på bussen, isolerad på en kobbe i skärgården, femton brutna ben eller å det striktaste ordinerad vila av läkare – då jäklar är man sugen på att träna. Men så fort man egentligen har chansen så åker benen upp på soffbordet och listan med ursäkter för att inte gå är så lång att man kan tapetsera vardagsrummet med den.

Den här gången har jag bestämt mig för att brottas med alla ursäkter redan på förhand. Komma runt dem, trycka ner dem, visa mig själv konkreta lösningar på varenda förhinder min, vid sådana här tillfällen, alldeles för briljanta fantasi kan tänkas hitta på (tro mig… det är en del).

Just nu är det ”Men hur ska man kunna träna ordentligt när man är ensam hemma med två barn?” följt av ”…mannen kommer ju hem så sent, sen är det middag och läggdags.” Och på toppen hittar vi den översta klossen på tornet: ”Dessutom vill jag ju faktiskt inte behöva smyga hemifrån så sent som 20.00 för att träna, lämna mannen ensam med barnen och inte vara hemma förrän 22.00… så dags behöver jag ju redan ligga i sängen.” 

Kan bli en intressant inre kamp det här. Speciellt när man spenderar många långa stunder liggandes i säng och soffa för att kroppen inte orkar med att ens vika lite tvätt.

IMG_2402.JPG