Mina föräldrar har som tidigare nämnt packat ner hela sitt hus i ett oräkneligt antal kartonger och lådor, transporterat sig in till stan och är nu i full färd med att packa upp dessa i den största lägenhet jag någonsin satt min fot i. Resten av kroppen likaså. Lilleman och jag håller hans mormor sällskap medan hon, pratandes och överläggandes med sig själv, försöker komma fram till hur hon ska förvara sina tusentals badrumsartiklar i sitt nya badrum. Jag sätter ner Elion i en stor tvättkorg från vilken han kan sitta själv och kika runt på vad som pågår (att sitta hos mamma är dödens tråkigt).

Då, helt utan förvarning, sträcks det upp två små knubbiga händer som beslutsamt fattas om tvättkorgskanten och vips! så står han upp.

Jag tjuter av någon slags chockblandad förtjusning och utbrister något väldigt classy i stil med ”shit i helvete!” (en svordomsburk står redan på inköpslistan).

Han har inte visat något som helst intresse för dessa akrobatiska övningar, men så står han plötsligt där, skrattandes. Han har som vanligt perfekt timing, den lille herren. Precis minuten innan han ska stila på detta vis så har hans pappa precis kommit upp bakom mig för att fråga oss någonting, så han fick också bevittna dagens, veckans och månadens händelse.

Att man kan bli så stolt. Fantastiskt.