Det är lätt hänt att man förväntar sig lite för mycket av barnen. Mest känt är väl att man lägger allt för mycket på första barnet när det får ett litet syskon. Det får växa upp så fort och man tänker att det är så mycket äldre än det egentligen är. I samma veva förväntar man sig för mycket av det lilla syskonet också eftersom att man är ”van” vid hur mycket det första barnet redan förstår och klarar av.

För min del handlar det mest om instruktioner. Jag ger instruktioner med många steg på samma gång.

Gör [detta], förflytta dig [hit] och gör sedan [detta]. Jag får hejda mig själv ibland och komma ihåg att det faktiskt är lite väl mycket att förvänta sig av en ettåring.

But then again…

-”Noah, lägg undan den leksaken och kom och sätt dig på stolen så ska vi ta hostmedicinen.”

Till ingens förvåning stirrar Noah lite blankt på mig, tittar sedan på sin leksak i handen och gör ingenting.

Hm, kanske borde förenkla det lite?

-”Noah, kom sitt här. Städa leksaken, kom sitt här.”

Nope. 

-”Noah, lägg undan den leksaken och kom och sätt dig på stolen så ska vi ta hostmedicinen… sen kan du få en chokladboll.” 

Då lägger ungen prydligt leksaken på sin plats i hyllan, springer fram så fort de små benen bär, placerar den lilla rumpan prydligt på angiven plats, gapar som en fågelunge mot medicinmåttet, sväljer duktigt och håller sedan ut handen mot kylskåpet med handflatan uppåt:

-”Boll!

Well played, kiddo. Well played.

vimmerby_playground