”Kära bloggen…”

image

Här är egobilden jag aldrig trodde jag skulle ta.

Jag har faktiskt inte gett upp mitt gymmande än. Har släpat mig dit i ur och skur 3-4 gånger i veckan utan att gråta… så mycket.

Till en början var vi ensamma på gymmet vid den här tiden. Men de sista veckorna har vi fått sällskap av diverse fanatiker i både tights och shorts. Samtidigt. Känns lite som överflödig utrustning, men baserat på svettmängden står det tydligt att de är veteraner. Och där, bland svettpölar och grymtanden, står jag och flaxar med ett par hantlar. Upp och ner, upp och ner. Axelpass ska det tydligen föreställa. Svårt att avgöra dock, när hela överkroppen missbelåtet skriker i protest. Shut up and buff up! men min kropp talar inte engelska och sådana kraftuttryck biter inte på svenska.

Men så kommer plötsligt det där ögonblicket som gör det värt mödan. En svettig man halkar bort från en av maskinerna. Röd i ansiktet, har gett tusen procent. Glider bort som en trött svamp och låter mig ta plats bakom… öh… handtagsviktsgrejerna. Ett tryck och – halleluja! Jag vänder mig lite nonchalant om och höjer vikten ett snäpp! Take that, Svettbob Fyrkant.

Det blev både en och fem bilder i spegeln idag, med och utan medposerande man. Sålänge jag inte råkar klicka mig in på Lacatus blogg idag så kan jag fortsätta känna mig som en uppkommande fitnessatlet.

Men hur mäter jag bäst mina framgångar? Kvalitativt eller kvantitativt? Bäst att rådfråga doktor Åsa.