Dagarna på sjukhuset med Noah känns oändliga, men de är trots det inget emot nätterna. Det är viktigt att passa på att vila, så att man orkar med, heter det. Är dock inte helt säker på vart vilan ska få plats när en natt ser ut såhär:

00:00 – Inhalation #1
00:20 – Inhalation #2
00:50 – Andningsgymnastik innan matdags
01:00 – Matdags
XX:XX – Desperata misslyckade försök att söva hostande bebis
03:00 – Inhalation #1
03:20 – Inhalation #2
03:50 – Andningsgymnastik innan matdags
04:00 – Matdags
XX:XX – Bära hostande bebis flera mil, i cirklar, hyssjandes
06:00 – Inhalation #1
06:20 – Inhalation #2

… och så vidare.

Efter klockan sex blir det istället tre inhalationer som följer varandra. Och efter det är det en stunds andningsgymnastik (som kommer resultera i sjukt biffiga lår på den här mamman!), massvis med hostande och en hel del torkande av extra slemmigt bebiskräk.

På alla små lediga stunder, som man tror sig se i schemat, stoppas det in syresättningsprover, undersökningar, mer hostande, försök att få i lilleman alvedon, försök att få i sig själv lite mat och såklart ohälsosamt svepande av energidryck för att väga upp för total avsaknad av sömn.

I bakgrunden lyser kanal 6 upp rummet med uttjatade repriser av samma avsnitt som sänts tidigare samma dygn. Att ha TVn på är egentligen det enda som gör att jag känner att tiden rör sig, sakta men säkert.

Tittar längtansfullt ut i korridoren. Där finns ingenting, men då vi är isolerade på rummet så ser den enormt spännande ut och jag kommer på mig själv med att känna längtan efter att bara få gå upp och ner längs den. Bara upp och ner. Igen och igen.

Friskt.