Jag har alltid varit löjligt utseendefixerad när det kommer till mig själv. Dock inte på det bra sättet så att jag gör något åt det. Nej, istället blir jag bara missnöjd när jag ser att något inte är som jag vill och då blir jag helt handlingsförlamad istället.

Jag hatar när folk lägger upp bilder på mig där jag helt enkelt ser ofördelaktig ut. Jag inbillar mig att människor faktiskt lägger märke till om jag har en dålig hårdag eller en liten liten finne i pannan. Som om? Idag är en sån dag då allting faktiskt känns ganska fel. Jag har inte tappat mina ”sommar-kilon” i år eftersom att jag inte rört på mig. Jeansen sitter därför lagom osmickrande kring höfter och midja. Jag har alltid haft ondskefull hy som gillar att retas genom att aldrig se bra ut och idag hann jag inte sminka mig. Håret sitter i en liten knut eftersom att det behöver vara nytvättat för att falla snyggt. Suck.

När någon tar close-ups så vågar jag knappt titta på dom för att jag inte vill se ett ansikte som är högrött, glansigt, finnigt med ett leende bestående av gula, skeva tänder. Vissa har tur och får vita tänder på kort, jag är inte så tursam. Mina tänder blir gulare på kort än de i själva verket är. Dubbelhakan är såklart en givet minuspoäng den också.

Folk får inte ta helkroppsbilder heller pga mitt lilla jeansproblem.

Har iallafall bestämt mig för att svälja lite stolthet, köpa större jeans, gå osminkad ”med flit” ett tag. Och ladda upp lite bilder från sommaren där man helt enkelt inte blev så jäkla snygg. Ska noggrannt leta igenom mina sparade bilder hemma och lite halvt motvilligt dela med mig.

Är på jobbet nu. Pinan får vänta.