Varje gång man bär ut soporna på gården för att slänga dem så känner man sig iakttagen. Det hade kunnat vara samvetet man känner eftersom att man vet med sig att det kanske ligger en liten plastpryl i påsen med brännbart, eller för att man vet att det faktiskt trillat ner en kapsyl i kompostpåsen men att det var för äckligt att försöka plocka upp den. Så skulle det kunna vara. Men det är det inte. Jag är inte den enda människan i världen som inte skär bort plastkorken från mjölkpaketen och jag är verkligen inte den enda som tvärvägrar att rota igenom den slemmiga kompostpåsen för att något annat trillat ner där.

Anledningen till att man känner sig iakttagen när man slänger sopor är att man faktiskt blir iakttagen. Vår hyresvärds mamma bor visst i närheten och hon har tagit på sig det som sin livsuppgift att hålla koll på att allt som slängs inte låter eller ser konstigt ut. Visst, även om det är läskigt så är ju tanken god. Det förhindrar ju liksom att folk springer runt och slänger all sin kartong i komposterbart. Problemet är dock att hon anmäler att specialsortering behövs även när det verkligen inte gör det – vilket kostar pengar, vilket resulterar i en fin hyreshöjning.

Vänta du bara, gamla tant. När jag blir lika gammal som du så ska jag vara dubbelt så kinkig, störig, gnällig och icke omtyckt, bara för att se till att du inte åstadkommit något minnesvärt. Pfft.