Maginfluensa. Tack tack, jag har alltid velat veta hur det känns att inte hinna göra någonting annat än att bara skura barnspyor, lyssna på hjärtskärande gråt och sprita händerna var femte minut för att minska risken att det andra barnet ska få samma sak. Nej, just det, nu vart det fel. Jag ville inte behöva prova det.

Nåväl. En skitdryg erfarenhet rikare.

När båda barnen skriker och gråter på varsitt håll och bådas behov är sådär irriterande likvärdiga att det är omöjligt att prioritera någon av dem, det känns som kortslutning i hjärnan ungefär. Kan man bara skrika åt universum att lägga av? Fungerar det? Det är helt klart värt ett försök.

(Nope, didn’t work)

En törstig tvååring har inte jättestor förståelse för att mamma envisas med att man bara får en tesked vatten var femte minut. Mamma är jättedum så mamma får inte röra! Fast mamma får inte sluta kramas heller. Svår kombination det där.

Gud nåde mamma om hon skulle gå utom synhåll för ens ett ögonblick.

Det enda som hjälper, om så bara för ett ögonblick, är Piff & Puff på tv. Tack gode Gud för dessa små ekorrar. Jag har gjort soffan och vardagsrumsmattan någorlunda ”kräk-proof” med handdukar och påslakan så att han kan sitta där trots att varje kräkning kommer som en överraskning.

IMG_3632.JPG

Känner mig som en budgetversion av McGyver möter Martha Stewart. But hey, whatever works.