Jag var så inspirerad igår att jag helt enkelt inte hade tid för att ta en paus och blogga lite. Därför saknas det lite text efter det fantastiska inlägget om Haricots verts. Men jag tror ni överlevt, aite?

Såhär är det, det kom förbi en turist från Karlshamn igår som var väldigt intresserad av lokalhistoria. När han nu avverkat sin egen stod Karlskrona näst på tur och han ville kika på de gamla sakerna från tiden då Tyska Bryggaregården faktiskt var ett Bryggeri. Han var självklart välkommen att göra det och jag erbjöd mig att låsa upp lite dörrar till honom så att han skulle kunna kika på det gamla magasinet och vad han nu kunde tänkas tycka var roligt. Han blev överlycklig. Vi tog hissen upp till tredje våningen och på vägen frågade han vad jag kunde berätta om Karlskrona. Snacka om att han träffade rätt brud. Jag älskar Karlskronas lokalhistoria – hur lökigt? – och hade därför tonvis med saker att berätta. Han fick ett litet smakprov i 180 och sen verkade han vara fast. Av bara farten berättade jag att mitt projektarbete i gymnasiet var just att skriva en turistguide om Karlskrona stad och han sa att han absolut kunde förstå det, för jag var väldigt allmänbildad och kul att lyssna på. Nämen, vilken komplimang :D  Jag visade upp lite till av the facilities och sen skulle han ge sig iväg. Men inte förrän han för tredje gången listat förlag han insisterade på att jag skulle kontakta.

Så, även om historian var lång måste jag säga ”lång historia kort”: jag letade upp mitt oavslutade projektarbete gömt längst in i datorns dunkla vrår och kände mig helt enkelt sjuk inspirerad till att göra klart det. Jag har ett par månaders arbete kvar, men jag tror faktiskt att jag kan klara av det. Jag har inte satt någon deadline, just för att jag inte vill suga ut det roliga ut det. Hur roligt är det på en skala när man måste göra någonting? Ganska långt under noll, eller hur? Flytande deadline och nostalgitrippar genom att läsa loggboken (ja, jag skrev loggbok). Nice.

Nu kör vi. Igen.