Det kom in en mamma sin dotter, ~7 år, i receptionen nyss.

Mamman såg stressad ut, kollade ofta på klockan och försökte få med sig sin dotter, som inte tog mer än ett eller två steg i taget för att hon var upptagen med att knappa (eller hm, peka) på sin telefon. En Samsung Galaxy SII. Min första tanke var att det var mammans, att hon fått låna den för att pfft, vad vet jag? Spela Smurfspel eller något. Men då ringer en annan mobil, mamman plockar upp den ur sin ficka och svarar.

Så en liten tjej på sju år springer runt med en mobil som är så dyr att jag med egen inkomst och inga barn knappt vill unna mig den själv. Vad gör hon på den? Är det en onödigt dyr smurfapparat? *pling pling pling* Hon har samma sms-signal som jag och sms och notifikationer bara ramlar in. *pling* Sms igen.

Jag inser ju att ”tiderna förändras” och allt vad det nu heter. Men jag fick min första mobil när jag fyllde 13. En Nokia 3310. Det fanns mobiler med färgskärm och kameror och realtone-signaler, men ingen kunde förstå varför en 13-åring skulle behöva det. Jag skulle ju trots allt bara ha den att ringa på. Ringa mamma, ringa pappa, ringa mormor och fråga om jag får komma på fika. 2004 stannade nästan hela världen upp och bara gapade när en sjuåring sprang runt med en mobil.Varför? liksom.

Smidig kommunikation is key, jag är inte dum i huvudet.

Men en löjligt dyr smartphone? Till en sjuåring? Verkligen?

#sakersomfårmigattkräkasinombords