Nu jäklar ska vi bli nyttiga och sluta småhandla! 

Ja, så lät det härom veckan när vi beslutade oss för att börja prenumerera på Veckans Middag. Vi är båda helt inkapabla till att gå igenom en hel affär och bara lägga ner ”rätt” saker i kundvagnen. Det slinker alltid ner lite extra goda frallor, kex, chips, läsk eller chokladpudding i den förbaskade sockermagneten på hjul. Även om vi går och handlar mätta och nöjda. Det där att det alltid skulle finnas plats för dessert, jag tror att det är oss det uttalandet grundar sig på.

Vi (jag låtsas åtminstone att jag var delaktig i köket just då) lagade till den första rätten på den färdigskrivna och levererade matsedeln. En pastagratäng som vår superkräsne son slukade utan att tugga – bokstavligen. Livsfarlig, den ungen. Det här känns riktigt bra! Gud, va smidigt, wow… osv. 

Rätt nummer två lagades igår och… ja, nej, låt oss bara säga att det står en pizzakartong på vardagsrumsbordet. Helt oätligt (inte pizzan såklart, den var himmelsk), till och med för mannen som annars äter allting, och sedan vad jag lassar över från min egen tallrik (ewww…. grönsaker! Ät dom, ät dom!) 

Tredje dagen gillt. Men först måste jag trotsa ösregnet och gå ut för att handla matlagningsgrädde då det paketet som levererats visst såg bättre ut på golvet, enligt ettåringen. Jag. Handla. I affär. Utan att köpa något gott… I huvudet har jag redan vandrat genom halva Hemköp och plockat på mig så väl lösgodis som milkshakes och kanske rent av ett paket Danonino. Finns det ingen typ av chockhalsband för folk som inte följer sin inköpslista?

There should be.