Igår åkte jag in till stan för att ta foton till mitt ID-kort. Ni kan ju tänka er hur det såg ut. Vettskrämd uppsyn såklart. Visserligen inte värre än mitt passfoto, ingen kommentar där inte. Man hade kunnat tro att polisen som tog kortet hotade att bryta benen på mig med en batong om jag inte kollade in i kameran illa kvickt.

Han som tog fotona igår frågade faktiskt om kortet blev bra eller om vi skulle ta ett till. Ja, det lät ju trevligt tycker ni, men hans högst osympatiska röst gjorde att jag genast skakade på huvudet och gjorde allt jag kunde för att se ut som om jag tyckte kortet var fantastiskt. (Han kanske också hade en batong?) Funderade för att kort ögonblick på om jag skulle berömma hans fotograferingskunskaper, men det kanske var att gå lite för långt?

Det är lustigt vilka vi tycker är mest auktoritära egentligen. Alldeles för få respekterar polis och andra myndigheter, men frisörer, de kan man bara inte säga nej till. "Blir det bra såhär?" JA!! skriker man nästan utan att våga kolla i spegeln. Eller så kikar man försiktigt i spegeln och påbörjar en mening bara för att mötas av en blick med höjda ögonbryn. JA!! blir svaret istället för det uttänkta: jag skulle nog vilja ha lite kortare lugg.

Samma sak när man besöker bilverkstaden. "Behöver jag verkligen den delen?" Ett varnande ögonkast senare går man därifrån 1400:- fattigare.