Sju-åtta år gamla Kitty hade, som barn har mest, listor. Listor över mina favoriträtter, söta pojkar i klassen, bästa hästarna i stallet. Och, såklart, listan över vilka man ”hatade”. En evigt uppdaterande lista över plågoandarna i klassen, hon som alltid retades, killen med snorkråkorna… en salig blandning.

Jag är rätt säker på att dessa listor fortfarande existerar, även om barn idag kanske har en app för det på sin surfplatta eller smartphone…. (Jag hoppas att jag skämtar).

Listan det handlar om nu är Hatlistan. Att yttra sig om den var en av de grövsta förolämpningar man kunde frammana. Du står på min hatlista nu! Take that, ungefär.

Sen växte man (förhoppningsvis) upp, lärde sig värre ord och listan föll i glömska. Egentligen brukar listan inte tas fram igen förrän man är typ 92 år och inte har något annat för sig än att tycka illa om saker som inte är som förr. Dagens ungdom, vem som leder Allsång på Skansen, brevbäraren som inte kommer prick klockan 14.35…

Idag letade jag fram den igen. Ja, ingen papperslapp direkt, utan den imaginära sorten som legat i valvet längst bak i hjärnan och bara väntat. Jag minns alla namn som måste ha stått på den. Men där, över alla plågoandar, retstickor, mobbare och extradagmammor som tvingade i en äcklig gröt, står nu ett nytt namn.

Stort grattis till kvinnan som i fredags, efter flera dagars mailkonversationer för att försäkra oss om att allt känns rätt, hämtade min älskade katt för att ge honom ett nytt hem. Som försäkrade mig om det bästa, såg mig ta ett tårfyllt farväl och sedan körde iväg med min älskade fluffiga familjemedlem – bara för att dagen efter skicka ett kort sms om att hon ångrat sig, inte vill ha en till katt och säger åt mig att hitta ett nytt hem till honom och därmed tvingar mig att gå igenom samma jobbiga sak en gång till.

Ångerrätt, öppet köp, vadhelst du vill kalla det, hade inte varit något problem om du köpt en stavmixer av mig istället för ett livs levande husdjur.

Så grattis. Du är nummer ett.