På min lista över saker jag har åstadkommit idag stod ”Förslag till bröllopspresentsönskelista” med. Det kan mycket väl vara den knepigaste listan jag någonsin försökt komponera. Jag har alltid svårt för att komma på saker att skriva på den obligatoriska önskelistan inför min födelsedag och julafton, men det är ändå mycket lättare än det här. Då kan jag skriva ”nödsaker” som alltid passar när jag inte önskar mig något men ändå känner ett behov av att blidka de släktingar som inte vill ge pengar eller presentkort. Typ nagellack. Örhängen. Armband från Kicks. Whatever floats your boat.

Men nu, nu ska man komma på något vettigt att önska sig. Det är i princip ett krav att listan ska fyllas med ”vuxengrejer”, saker till hemmet. Sen kan man skriva till någon liten pryl längst ner på listan som man faktiskt skulle tycka var roligt, men den tar ingen på allvar utan ser istället som ett skämtsamt inslag vi adderat för att uttrycka vårt fantastiska sinne för humor.

Tänk om jag egentligen inte alls vill ha vinkaraffer då? Eller en ny brödrost när vår gamla retrosak trots allt rostar bröd som den ska? Och hur roligt är det egentligen att öppna ett packe handdukar i något underligt mönster som ser lite ut som gammeltant Esters bruna vävtapeter med medaljonger? Eller den där riktigt hiskeligt fula vasen som man gömmer i ett skåp tills släktingen man tror att man fick den av kommer på besök och man ställer fram den på hedersplatsen och fyller den med tulpaner eller annat som ur kattsynpunkt är inte bara ätbart utan även fantastiskt spännande att leka med.

Japp. Jag låter otacksam. Det är jag inte egentligen, jag bara funderar över varför man inte får önska sig saker man önskar sig utan att folk måste klaga på det. Och så överdriver jag. Lite.