Hóla el bloggos. 

Jag är inte död. Inte ens liggande i koma eller bortglömd i ett dike någonstans. Jag är väldigt mycket levande. Och senil. Har jag en APP för att blogga? Har jag alltid haft det? Ja, det har jag… Jag har bara inte kommit ihåg att starta den. 

Skriver hela, långa inlägg i huvudet och tar till och med bilder för att publicera tillsammans med dessa välförfattade litterära konstverk, men jag gör det aldrig. Skyller på allt möjligt, som tidsbrist (right…), dåligt batteri på telefonen (visserligen oftast sant) eller att något kom i vägen. Men här är jag nu. 

Sedan sist har jag börjat träna igen

 ”Sweet Jesus, skjut mig” heter den här bilden 

Jag har extraknäckt som kudde/madrass under ”nu är det dags att sluta sova middag”-fasen.   

Jag har börjat fälla allt mitt post preggo-hår     En enda borstning. Kommer bli flintis till sommaren. Eller ”det blir mer ekonomiskt att färga håret”, som det kan få heta istället. 

Noahs dop gick av stapeln, men några bilder har jag inte sett röken av. Då min bror tog dem så är det väl möjligt att jag får dem innan augusti kanske. Kanske. 

 Jag har också tagit ungefär trehundrasjuttioåttatusen selfies i alla möjliga och omöjliga vinklar. Vi besparar internet att behöva se dem. 

Låtom oss fortsätta som om inget hänt. 

Deal?

Bra.