Jul, nyår, nyuppfunna dieter, januari, räkningar, födelsedagar, löften, oanvända gymkort.

Det skulle väl ungefär så man sammanfattar tiden mellan 1 december och 1 februari.

Idag är näst sista dagen karln min är hemma med mig och barnen, sedan är det jobb som vanligt ända fram till påska (varför kommer det ingen ledig fasta däremellan?). Efter att ha haft honom hemma i två veckor kommer det kännas litegrann som att springa rakt in i en betongvägg när jag plötsligt ska börja ta hand om allting själv igen. Men trots det så skriker hjärnan (helt klart någon urkopplad del av den) efter ett projekt. Jag måste ha något att göra, något att planera kring, fokusera på när jag behöver distrahera mig själv och sedan utföra med glans. Sen om det är ”bra jobbat”-glans eller ”eh, låt oss bara smörja in det i smör an call it a day”-glans, det spelar ingen roll. Hur jag kan vara så desperat efter något stort att göra ”i bakgrunden” när jag knappt hinner med vad som händer i förgrunden? Den fylls med barn, blöjor, kaos, trots, ”jo, nu ska vi faktiskt städa”, vällingfläckar och ”om jag sätter er i vagnen och går ut så vet jag iallafall var jag har er en liten stund. Ösregnar det, säger du? Så härligt, låt oss spara tid genom att ta med schampoo.”

Just nu är det Piff & Puff på TV och Elion sitter som klistrad. Prisad vare Youtube-funktionen på TV och ännu mer prisad vare den som suttit och gjort flera timmar långa kompilationer med klipp. Thank you, Lord Nerdemort.

Nu, det sedvanligt kalla kaffet.