Vi kom in till Förlossningen fredagen den 21 november klockan 09:00. Lite mer av den fantastiskt roliga aktiviteten CTG-kurva ägde rum och sedan var det dags för undersökning. Ta ett djupt andetag. Det såg lite dystert ut med en enda centimeter öppen och minst två centimeter envist bakåtlutande tapp. En läkare kom för att konsultera och tyckte att jag skulle vänta fem dagar till, trots att min samtalskontakt på Ofelica-mottagningen tyckt att igångsättningen skulle ske på grund av min svåra förlossningsrädsla.

Efter att hormonkarusellen börjat under den här graviditeten så började minnesluckor plötsligt att fyllas i från förra förlossningen. Jag hade svårt att själv tro på vad jag plötsligt trodde mig minnas, men när jag frågade min man om vissa saker verkligen hade inträffat så bekräftade han det. Gång på gång. Detta fortsatte rätt länge och min förra förlossning började likna en skräckfilm ur utomkroppsligt perspektiv. När jag pratade om det på Ofelia-mottagningen så verkade hon mest imponerad över att jag kunde prata om det alls utan att gråta. Ett förlossningskontrakt upprättades med tydliga riktlinjer, planerad smärtlindring och gud vet allt.

Lång historia väldigt kort; Jag höll därför inte alls med om läkarens förslag och slog på vattenverket. Que: krokodiltårar. Yatzy!

Vi fick ett rum och klockan 11 fick jag första Cytotec-dosen. Sedan följde 12 timmar av i princip ingenting. Fick maximalt antal doser under den tiden och detta resulterade i halvmesiga värkar framåt klockan 21-22 sådär. Men en sista undersökning på kvällen avslöjade att tappen mjukat upp sig rejält och 1 centimeter hade i alla fall blivit 3. Nu skulle jag sova, sa de. Jomenvisst. Sova.

Två timmar sömn och en massa lama serierepriser senare var klockan närmre 07:30 på morgonen. En ny barnmorska kommer in och presenterar sig, kopplar på CTGn (för vad som måste vara hundrade gången) och berättar att när detta är utfört och jag har petat i mig lite frukost så är det flytt till förlossningssal som gäller. Åh, lycka!

Foto 2014-11-21 10 48 11
But first, let me take a selfie

En torr smörgås senare baxar jag mig upp på sängen för undersökning och för att hon ska ta hål på hinnorna. Innan dess förbereds salen och minst en sju, åtta föremål tappas i golvet, snubblas över och dras ner. Jag och Stoffe tittade på varandra. Det var mycket möjligt att vi fått den klumpigaste barnmorska som någonsin gått i ett par tofflor. Men hon var så glad och kärleksfull att det inte kunde kvitta mindre.

Nu var det dags. Hinnorna skulle tas och SPLASH. Hela Nilen rinner ut. Vattnet fortsätter att komma i mängder i flera omgångar. Flodvåg på flodvåg. Imponerande mycket. Värkarna smyger sig på väldigt snart och jag får lustgas i väntan på narkosläkaren och min EDA. Han dröjer lite och värkarna börjar bli jobbiga. När han väl kommer är han blixtsnabb och proffsig. Allt är fixat på någon minut. När han gått ut igen vänder jag mig till min man, hög på lustgas, och konstaterar att det inte var konstigt att han var så bra – han var ju asiat. Bra där. 

EDAn börjar verka och jag blir bekymmersfri och lycklig. Barnmorskan går ut och maken vågar sig på att prova lustgasen han också. Han fnittrar hysteriskt. Åt allt… Han är glad, jag är glad. Ljuset strömmar in genom fönstren. Jämfört med förra förlossningen kändes det här som taget ur en Disney-film.

Foto 2014-11-22 10 59 03
Jag och min bäste vän, Herr Epidural.

Barnmorskan bad mig skämtsamt att skynda på lite för hennes skift slutar vid 14 och hon vill hinna få träffa bebisen. Vad som nyss var 5 centimeter blir plötsligt 9 och hon berömmer mig för att jag suttit på mycket och guppat på pilatesbollen. Här var komplimanger tydligen inte så dyra. Ett par minuter på rygg i sängen och sedan får tre man hjälpas åt för att lägga mig på sidan, för nu jäklar skulle det födas barn.

Lustgasen gör att jag tappar bort mig lite när jag försöker fokusera på krystandet, men den distraherade mig även från alla de gånger barnmorskan lyckligt kvittrade ordet ”bajskorv”. La snart undan masken och gjorde som urkvinnor i alla tider; skrämde min man med gutturala ljud han aldrig kunnat föreställa sig. Hans pokerface är rätt bra så han fortsatte bara klappa och pussa på mig och peppa mig. Efter lite bedövningssalva i underlandet slapp jag den brinnande känslan (typ femton man med eldkastare alternativt mobilt helvetesinferno) och tog i för kung och fosterland – med matchande ljudeffekter.

En halvtimme från första krystvärken kommer vår klimp ut. Navelsträngen runt halsen, men nöjd ändå. När de fått bort den skriker han högt och en kladdig liten (”liten”) bebis placeras på mitt bröst. Han gosar en stund, suger lite på bröstet och slumrar sedan nöjt. När jag först såg honom var min första tanke att han minsann inte alls var så stor som de sagt efter varje ultraljud. Han kan inte varit mycket större än sin storebror (3200g, 50 cm). Min uppskattningsförmåga i sitt esse, han vägde nämligen ett helt kilo mer.

Jag får akupunktur i tårna för att moderkakan ska komma ut och tre små stygn jag inte känner av . Jag sa att om hon skulle sy mer så fick hon göra något fint av det, typ brodera en blomma eller något. Bara jag som tyckte att det var roligt…

Efter förra förlossningen kunde jag knappt gå och absolut inte kissa. Nu var jag uppe på benen direkt och kilade ut till toaletten rätt fort. Nemas problemas. Tog en dusch och letade mig tillbaka till förlossningsrummet. På vägen hittade jag även en våg som jag lyckligt skuttade upp på. -7 kg. Tänk om alla bantningsmetoder var såhär effektiva.

Jag och lillskrutt fick på själva på BB ett par dagar och make och storebror fick fira hemma med choklad och mamma-fritt. 

Noah Rydell, född klockan 13:12 den 22 november på stadiga 4210 g fördelat på 53 centimeter. Och så lik sin bror!

Foto 2014-11-22 18 54 32
En timme gammal