Min man är en riktig träningsnarkoman. Han bor på gymmet. Och om han skulle missa att träna så… nej, vi låter bli att kommentera det.

Själv är jag nästan löjligt lat, såväl innerst inne som ytterst ute. Min inställning till fysiskt ansträngande aktiviteter utan omedelbara resultat är skrattretande.

Nu när jag känner mig som en sjöko-/flodhästhybrid så svänger jag kraftigt mellan en längtan och önskan att få hjälp (tvingad under dödshot?) med att börja träna och bli nöjd med mig själv och total, hopplös uppgivenhet under vilken jag bara suckar tungt och tröstäter lite McDonalds. Och med ”lite” menar jag såklart Plusmeny med extra cheeseburgare vid sidan.

Någon slags blandning av inspirationstörst och ren och skär masochism driver mig ibland till att läsa olika fitnessatleters bloggar. Har inte gjort det på ett tag då själva ”sjöko”-syndromet har ökat i påtaglighet och den där självplågande delen av blandningen förmodligen skulle ha tippat vågen, kört över den med ångvält och satt ihop den skevt igen med superlim. Men idag kikade jag ändå in på Anna-Maria Lacatus blogg. Hon är bara den snyggaste människa att vandra på denna jord. Och förmodligen den längsta med. Sjukt va liten man är när man råkar hamna bredvid henne. Har en bild någonstans från fjolårets Fitnessfestival i Göteborg där jag bara råkat hamna bredvid henne haha.

Hur som haver så ser jag att hon också är gravid! Strax över en månad efter mig väntar hon sin lilla dotter. Det finns alltså hopp för sjökor också! Det kommer väl visserligen inte ta henne mer än en månad att återgå till sin normala superform efter graviditeten, men hoppets låga brinner för att kanske finna lite inspo där när jag väl återfår förmågan att gå i trappor och ta på mig mina egna skor.