En morgonmysig liten bebis i sängen, det enda som gör måndagar bra.

Snart är det dags för mig och lilleman att stiga upp och bege oss ut på promenad med målet att hämta ut hans morbrors studentskylt som jag beställt. Lillemans pappa däremot får ligga kvar, nerbäddad och djupt suckandes. Män är helt enkelt värdelösa på att vara sjuka (eller alldeles för bra… beroende på hur man ser på det antar jag).

Studentplakat… tänk att jag har köpt ett sådant med min lillebrors bild på. Det var ju alldeles nyss jag själv tog studenten. Min bror kan omöjligt vara så gammal. Jag undrar i hur många år jag kommer fortsätta säga så varje gång någon av mina bröder gör något som ”stora barn” gör. Nog för att de är 18 och 19 år gamla, men ”egentligen” är de inte mer än kanske 6, 7… max 8 år gamla. Glada små pluttar som älskar att leka i sandlådan, spela bandy och skjuta upp bollen på garagetaket till pappas stora förtret. Jag vågar knappt föreställa mig hur jag kommer att känna när min egen son ska göra allt det där; examen, studenten, körkort, flytta hemifrån… I lördags döptes han och bara det var stort och fick mig att säkert fyra, fem gånger säga ”va han blir stor fort!”.

Åter till verkligheten.

Frukostpaus innan det blir mer bus med pappa. Han verkar inte ha något emot det.