Att ge främlingar komplimanger. Det är tydligen en jättekonstig grej att göra. Det borde det inte vara. Jag är en sådan konstig person och jag får motta många skeva, undrande blickar för det, men det är det värt och vägs upp för med råge av de gånger då det gör någons dag att jag säger något sådant högt istället för att bara tänka det. 

En man satt bredvid mig och väntade på bussen i vårbrisen. Hans parfym doftade fantastiskt. Så jag sa det. Han skrattade och sa att det var ju för väl det. Jag frågade vilken det var och vi hade en trevlig pratstund istället för att sitta som två UFO:n och stirra på våra telefoner medan vi väntade. 

En tjej utanför högskolan hade den snyggaste ombrén jag någonsin sett. Så jag sa det. 

En man satt mittemot mig på bussen med ett par grymt snygga solglasögon. Så jag sa det. 

En kvinna hade en fantastisk röd kappa på sig på tågstationen. Så jag sa det. Det visade sig att hon hade sytt den själv och inte varit säker på om hon verkligen vågade ha den ute. 

Varför är det konstigt att säga att någonting är bra om man verkligen tycker det? Att slänga dömande blickar hejvilt är däremot inte det minsta konstigt. 

Hur glad blir man inte själv när någon annan oombett berömmer ett val man gjort eller något man skapat? Men vem ska göra det om alla bestämmer sig för att det räcker att tänka det?

Jag tycker också att man ska hälsa på busschauffören, säga tack för all service och ta ut hörlurarna när man betalar i kassan. Inte heller självklart, tydligen. 

En sak är säker: så länge det är betraktat som konstigt att vara vänlig så är jag en stolt missanpassad individ och jag hoppas att mina söner kommer att följa i mina udda fotspår.