Det är tisdag idag. Det innebär att jag inte har mer än sju dagar kvar att njuta av min lilla Bella.

I sommar skulle hon ha fyllt 3 år. Hon har varit min lilla älskling och busfrö sedan hon var 12 veckor gammal. Men under dessa tre år har hon aldrig slutat att kissa på golvet, i hörn och på kuddar eller klädesplagg som lagts eller trillat ner på golvet. Hennes mamma och systrar har visst varit likadana och flera av dem har blivit omplacerade oräkneliga gånger till olika miljöer för att ge dem alla chanser de kunnat få, innan de slutligen ändå har fått avlivas då det verkar vara ett genetiskt mentalt problem, som tusentals kronor i ”behandlingar” och ”säkra botemedel” till trots, inte gått att få bukt med.

Jag är så oerhört ledsen. Så länge har jag stått ut med att hon ”kissar fel” av den enkla anledning att man inte gör sig av med sina barn bara för att de försätter dig i en mindre bekväm situation, och hon är min lilla bebis. Jag har tagit på mig ansvaret för hennes liv, inte avslutar man väl ett liv för att det är lite jobbigt?

Men…

Vad jag än gjort eller provat så har hon inte visat minsta tecken på att sluta och hon kissar framförallt i Elions rum. Efter tre års aktivt försökande och många portioner tålamod måste jag erkänna mig besegrad då jag inte kan utsätta Elion för kattkissade golv.

Det blir inga fler morgnar framför spegeln med en sminkborste i handen och en katt på axeln. Inga fler koppelpromenader. Inga fler supergos-stunder i sängen. Inga fler roade kommentarer av veterinären över hur hon måste vara världens lyckligaste katt som bara spinner och kelar vad de än gör. Ingen mer vit liten mage att förstrött klia på i soffan. Det är så mycket som försvinner.

Dåligt samvete trots vetskapen om att beslutet är rätt: check.

Total hjärtesorg: check check.