1250 blogginlägg.

Sedan februari 2008 är det så många jag hunnit skriva. Oändligt många fler har skrivits i huvudet och aldrig publicerats, men jag måste ändå säga att 1250 inlägg är en rätt rejäl hög med bokstäver.

Idag försvann de. Med flit till och med.

Många gånger tidigare har jag funderat på att eventuellt starta en ny blogg, kanske en med ett ordentligt syfte eller en glänsande röd tråd. Något som skulle ge mig bättre grund för lite kreativt utlopp. Det som har legat här har trots allt känts lite som den där förvaringsytan man tillåter sig själv att ha uppe på micron. Det är en salig blandning av allt och ingenting och man drar sig för att sortera ut det eftersom att man trots allt vill ha det mesta som ligger där. Dessutom är det ju väldans lättåtkomligt och smidigt att ha just där. Inte så fint kanske och inte på något sätt bidrar det till någon som helst känsla av ordning i köket, men ändå. Det ska bara vara där.

Mitt liv har, som de flesta andras, innehållit både med- och motgångar, upp- och nerförsbackar, molnsvävande och den renaste motpolen till grace med näsan i backen efter långa fall och kompletterande magplask. Mycket av det har funnits här, lättåtkomligt, på micron. Men idag så var det plötsligt inte längre ett svårt beslut. Jag slängde ut det, micro och allt, och det kändes helt självklart. Som en vårstädning mitt i sommaren. Eller ”midsommarfint” som allting ju ska vara nu enligt alla tidningar och annonser.

Jag är lycklig och det finns ingen mening med att låta ett stort mörkt moln av vad som varit skugga en sekund av det.

Jag har två underbara barn som driver mig till vansinne, värmande skrattanfall och tårar av alla sorter. När jag kände mig förbrukad som människa och inte var något mer än ”mamma”, så träffade jag mitt livs kärlek mot alla odds – tack vare en dos galen spontanitet och ett erbjudande om en fantastiskt god bulle (men det är en helt annan historia).

Här ska det inte börjas på något klyschigt nytt kapitel, jag ska skriva en helt ny bok.

Allons-y.