Det finns många saker som triggar minnen. Den där parfymen som pojkvännen i högstadiet hade och som jag blev alldeles hög på, till exempel. Någon går förbi och bär den; det är som att kasta mig rakt igenom ett hål i tid och rum och jag minns varenda detalj min hjärna någonsin registrerat i samband med att jag känt den doften. Som om det hände här och nu istället för typ… men herrjävlar, snart ett decennium sedan. 

Men det som får mig att minnas saker bäst är helt klart musik. Jag är en stenhård musik-fasare. Jag lyssnar inte på långa spellistor, radio eller en hel genre i taget. Nej nej, jag snöar in på antingen en artist, en skiva eller varför inte en eller ett par låtar bara och lyssnar på dem tillräckligt många gånger för att säkert kunna klassas som lätt störd. Tack för uppfinningen hörlurar. Jag har sedan en, ofta, kort men intensiv fas av just den musiken och går sedan vidare till nästa utan förvarning. Men det jag är med om under tiden jag lyssnar på en viss låt; det är som om det etsas in bakom texten och melodin. Det sätter hela grunden och är omöjligt att sudda ut. 

Jag kommer nog aldrig kunna lyssna på en enda låt från Hammerfalls skiva Glory to the Brave utan att tänka på stackars Mikael i högstadiet, när jag fått låna (läs: tvingade till mig) hans högt älskade mp3-spelare och tog med den hem, la över musiken på min egen och sedan åkte på en lång och interskämtstraumatisk resa till Danmark tillsammans med familjen, med dåtidens kärleks favoritlåtar i öronen. När de första tonerna dundrar igång så bjuder jag mig själv på enorma flashbacks innehållandes allt från den där suddiga mobilbilden jag tog på honom i sin gröna tröja utanför bildsalen till den sista psykadeliskt kväkande dekorationsgrodan som aldrig slutade låta i huset familjen hyrde i Århus. 

Det kan vara fantastiskt roligt att bara sätta på någon gammal låt jag slitit ut högtalarna med och plötsligt minnas så mycket mer än jag trodde skulle finnas i den annars ganska risiga minnesbank jag besitter. Men sen finns det ju tillexempel låten jag lyssnade på när vi krockade med älgen den där kvällen i -21 grader och brandmannen som sa att hans ”namn hette Björn” medan han hjälpte till att lyfta i båren jag låg på in i ambulansen.

Det var My Sacrifice med Creed. Det tog många år innan jag kunde lyssna på den igen. När jag hör den så hör jag även ljudet av biltaket som viks in, krossandet av glas, dundrandet över huvudet när älgen passerar. Jag känner det rappa slaget av den yttre sidospegel som slagits av, skickats in i bilen och träffat mitt högra ben. Men tydligast av allt hör jag min egen trevande fras när jag försöker ringa till mamma för att berätta varför vi inte kommer hem och det skräckslagna andetag hon tar när jag säger att hon inte kan prata med pappa just då. 

För- och nackdelar med allt, antar jag. Jag är bara så oerhört fascinerad av sådana där memory triggers. Vem vet vad jag minns om ett halvdussin år om jag sätter på Ulf Nilssons Little by little…?