Jag glömde såklart lunchen idag. Eftersom att jag åt frukost så försöker universum desperat att kompensera för det. Egentligen inte jättefarligt då jag råkar ha en väldigt tålig ”sparlåga” och i princip kan gå i 36 timmar utan att äta innan jag bryter ihop som en ultrakonservativ Tv-missbrukare vid ett vinjettbyte.

Det verkar lite som att resten av de som jobbar i byggnaden fått något slags massutskick via Facebook (sms är såå 2010) i vilket de uppmanats att äta antingen pizza, McDonald’s eller Subway till lunch. Och givetvis måste de alla stå och låta dröja på sig vid hissen i receptionen där jag sitter. Doften av dessa anti-diet-härligheter envisas sedan med att ligga kvar som ett litet moln.

Ondska i sin renaste form.

Nog om mat. Idag är det som bekant Alla Hjärtans Dag och min sambon har tagit på sig att helt själv bestämma vad vi ska göra, vilket aldrig hänt. Min fladdrigt fnissiga överfantasifulla del av hjärnan är helt inställd på att han har planerat något romantiskt och spännande eftersom att han inte gett ifrån sig minsta tecken av att ha planerat något.

Den lite mer verklighetsförankrade delen är rätt säker på att han inte gjort det och att teckenlösheten inte är ett ovanligt bra pokerface utan bara… face.

Men om man är snäll kanske man får ett geléhjärta ändå?

image