image

En precis lagom varm nappflaska med välling och en hög med leksaker medan mamma har ett nostalgiskt Ally McBeal-maraton för att råda bot på tristessen som regnväder för med sig. Det var som att slå av en strömbrytare. Dra ner en rullgardin. Blåsa ut ett ljus. Eller valfri underlig liknelse för små barn som somnar mitt i leken.

Jag föreställer mig första gången när han somnar vid bordet med ansiktet ner i pannkakorna. Det är något av ett släktdrag på min sida. Det är vad som gör DNA-test överflödigt.

En kattunge som värmedyna på magen, fötterna instuckna i en hög av kuddar, 109 avsnitt kvar av Ally McBeal – och en bebis som vaknar på rasande humör. Såklart. Idyllen kan inte vara för evigt.