Så. Mycket. Att. Göra.

Allt eftersom att högen med saker att göra växer så ökar handlingsförlamningen. Fantasiskt. Känns lite hopplöst om jag ska vara ärlig, och det är ingen mening med att vara något annat.

Idag när jag var på väg till bussen efter skolan kommer det fram en kvinna med Karlskronas troligen största kamera och ett litet litet block. Hon frågar om hon kan ställa några frågor till mig. Visst, kör hårt. Hon frågar mig vad jag är rädd för.

– Mörkret
– Ormar
– Nålar
– Allting i närheten av ögonen
– Åska
– Att åka bil i mörker
– Mörka skogar (mycket med mörker helt enkelt)
– … listan kan göras väldigt lång faktiskt.

Jag svarade dock bara mörkret och så var det bra med den saken. Hon tog lite kort på mig trots att jag såg ut som en mupp just då. Damn you Karlskrona och dina ständiga vindar. Tydligen var det här någon läskig liten människa från Kyrkan så det skulle nog inte användas i något skrämmande syfte. Men vem vet. Dessutom hade jag inte precis kunnat stoppa henne från att ta kort på mig iallafall. Om det inte är något reklamigt hon ska göra. Men när såg du kyrkan göra reklam sist?

Och vad är du rädd för?
Ormar är min enda riktiga fobi. Det andra är jag bara skraj för. Men jag mår riktigt dåligt bara jag ens tänker på ormar. Ser jag dom på bild kan jag bli så rädd att jag smäller ihop boken (eller laptopen) och måste gå och göra något annat för att få ut bilden ur huvudet, annars kan jag inte fortsätta med vad jag håller på med.

Jag har lovat mig själv att i sommar ska jag åka till Ölands Djurpark (myees varför inte?) och sedan bege mig till terrariet och faktiskt (!) röra vid en orm. Det kommer att krävas så otroligt mycket mental styrka. Antagligen lika mycket som det går åt för att böja minst ett dussin skedar. Men må så vara!