Morgonstund har guld i mun. I massor tydligen. Format lite som en gammal socka, inkörd till max så att andningen blir en ren extremsport.

Elion bestämmer att det är morgon klockan 03.30 och vad jag än försöker med så gör han det väldigt tydligt att dagen börjar nu – oavsett vad mamma tycker om saken. Efter över en timmes envist försökande från min sida ger jag upp. Jag har gått från trött och hoppfull till trött och uppgiven och slutligen landat i humöret känt som ”sådär heligt förbannad som man av någon anledning aldrig ska erkänna för folk att man egentligen blir på sina barn”.

Så låtom oss alla låtsas att jag istället varit otroligt tålmodig och pedagogisk all the way innan jag lyckligt kvittrandes skuttade ut i köket för att göra kaffe, tätt följt av mina glada djurvänner som stämmer in i min sång om vackra morgnar.

Nu, mer kaffe innan det är dags för flera timmars sittande, utstrålades påmålat intresse för vad än som sägs, på Arbetsförmedlingen, tätt följt av nudlar till lunch och ett par mils bussåkande fram och tillbaka för att hämta Elion från dagmamman.

Kvide-jäkla-vitt.