Mitt senare ointresse för sociala medier, i synnerhet min egen stackars blogg, har smittat av sig på min man. Lite grann. Liiite liiiite grann.

Från att ha spenderat kvällarna sittandes i soffan, sida vid sida frenetiskt scrollandes på våra telefoner har vi istället börjat ge ljud ifrån oss, riktade mot varandra.

Nu för tiden har jag även lyxen att bara kunna rulla över och titta menande på min egen mage för att få uppmärksamhet. Klappa. Här. Jag är någon slags blåvalsversion av mina katter.

Livet är bra när det är simpelt. Mjao.

IMG_2098.JPG