Jag har inte skrivit så mycket om bröllopsplanerna fast mitt huvud snart exploderar om jag inte får prata om det. Det är svårt eftersom att vi inte riktigt har bestämt oss för vilka delar alla gärna kan veta om, och vad vi vill att ingen ska få se förrän dagen D. Eller dagen B kanske? Hur som helst. Det är iallafall helt bestämt att min klänning ska förbli en statshemlighet som borde låsas in i ett underjordiskt kassavalv på Area 51. Detta eftersom att min blivande man (jag kan inte säga det utan att le fånigt) inte vill få se eller ens få en ledtråd om hur den ser ut innan dess. Stålsätt dig, Kittsan. Stålsätt dig.

Den fantastiskt intressanta historien:
Gick med mamma till (den förmodligen enda) butiken i stan där man kan köpa brud- och balklänningar. Hade försökt förklara för mamma ungefär vad det var jag letade efter, men min beskrivning var lika luddig som ett torktumlarfilter som aldrig blivit tömt. Inte mycket att gå på där inte. Men hon verkade förstå och med expeditens hjälp letade vi fram en hög med klänningar som jag skulle få prova. Det var en klänning som inte alls stämde in på min beskrivning av vad jag ville prova, men av någon anledning kände jag ändå ett starkt behov av att lägga till den på provningslistan, så det gjorde jag.

Provade den allra först och vid mina heliga kanintofflor, det fanns inte en annan klänning i butiken som kunde mäta sig med den. Det var The Klänning helt enkelt. Jag var bara tvungen att köpa den. Sagt och gjort, 4600 kronor fattigare travade jag hemåt. Men ptja, vem behöver mat?

Då klänningen som sagt är toppehemlig men eftersom att jag trots det känner ett starkt behov av att visa upp någonting iallafall, så kommer här den klänning (av alla de jag provade) som är absolut minst lik den jag köpte. Det var så många lager tyg i den att det kändes som ha på sig både underställ och skidjacka. Ja, en ärmlös skidjacka då. Härligt mitt i sommaren.