Min vän, min förtrogne. Min evige bärare av hemligheter, tankar, funderingar, skratt, bilder och fläckar av tårar. Vad vore jag utan dig? Ett vandrande kaos. 

Arme själ, den som inte kan uttrycka sina känslor någonstans. Det allra innersta som inte ens det hör hemma instängt i hjärtat. 

I de sociala mediernas och det högst selektiva delandets tider är du viktigare för mig än någonsin. Du har plats för allt som inte ”borde” synas och höras någon annanstans, men som ändå behöver få ta sin plats. 

I 18 år har du följt mig i olika skepnader, färger och storlekar. När jag beväpnat mig med en penna har du kastat dig framför den, ovetandes om vad du ska få ta emot, och du gör det än idag. Varje dag. Min hjälte. 

Kära dagbok, tack för att du finns.