11-månaders kiddo står upp mot en kant. Håller i sig med båda händerna och står rätt så stadigt. Sen, från absolut ingenstans, och helt stillastående, följer en imponerande capoeirainspirerad kast-spark komplett med volt och snurr. En styck chockad pojk ligger platt på golvet och funderar på vilken reaktion han ska bjuda på. En lika chockad mamma utmanar ljusets hastighet och flyger upp för att börja klappa med händerna, tjoa och ropa ”Wohoo! Hejsan hoppsan! Wow! Vilket flyg! Mitt på rump… ryggen! Wiiie! Tjoho!

Är du… dum i huvudet, mamma?” tycks han tänka för ett ögonblick, innan jag kommer mig för att öka nivån på mitt dansande och viftande.

Ett litet skratt.

Puh.

Situationen räddad.

Det gör inte ondare än mamma är rolig.