Min bättre hälft har fått ta över större delen av min sjukdom och det slutade med att han blev beordrad av chefen att gå hem. Jag sitter och hostar för fullt, halsen får lida men gudars vilka magmuskler jag kommer få om jag inte orkar pallra mig iväg till vårdcentralen och skaffa mig lite hostmedicin snart. Att jag skulle orka det är ungefär lika troligt som att jag skulle varit med och sprungit Tjejmilen. Pfft!

I skrivande stund sitter jag och dividerar över SMS med sjuklingen där hemma att jag, jag och åter jag ska laga maten och fixa och dona i eftermiddag, men han trilskas och envisas med att skjuta till argumentet ”men jag är ju redan hemma”. När det är jag som är sjuk så går han i taket om jag ens reser mig upp för att klappa katten. Istället kommer han bärandes på den och håller fram den tills jag fyllt min tvångsgos-kvot. Hade han kunnat så hade jag bundits fast i sängen eller soffan med de hårdaste av buntband och sedan hade ett varm och fluffigt täcke lagts ovanpå.

Det är kärlek det.

Kanske borde jag ta den envisa SMS-konversationen som ett tecken på att jag lagar mindre förtjusande mat? Hm.