image

Mina orkidéer, även refererade till som tre nyanser av tragiskt.

Här hemma pågår en räddningsaktion för hopplösa fall. Hämtade de här små stackarna hos min mamma (som har alla sina fönster fulla av superblomstrande och lyckliga orkidéer). Jag slåss i mitt inre över passande repliker så som; Nobody puts flower in a corner! eller If there is life, no matter how faint, there is hope!

Har blomlösa blommor för att kunna övningsköra dem i mina fönster, få katterna att inse att det inte är roligt färgade snacks och öva på att komma ihåg att vattna. Just för att de är så tragiska redan så talar de till mitt blödiga hjärta och får mig att känna mig förpliktigad att rädda dem.

Det är tur att jag inte fick dom när jag var gravid… jag hade förmodligen gråtit hjärtskärande för dem varje dag, klappat på dom och berättat solskenshistorier för att de inte ska ge upp sin kamp. Köpt kompisar till dem för att omge dem med hopp.

Jag fick lägga undan mitt VISA varje dag för att inte skänka bort hela min månadslön till ljudet av alla reklamer med ledsna hundvalpar, afrikanska barn och tomma stolar (barncancerfonden). Jag kunde inte förmå mig att lämna en bulle kvar ensam på fatet, inte för att det var oemotståndligt gott utan för att dem faktiskt blev alldeles ensam och ledsen. Puh.

Då jag är lite mindre emotionellt störd nu så ska jag nog kunna få liv i blommorna igen utan att ta till extrema metoder och/eller tömma min plånbok. Dock inte garanterat utan att ge dem egna namn och gulla med dem…