Morgonstund har… kallt kaffe i mun.

Åh, älskade koffeinkick, vi måste sluta träffas på det här viset.

Jag orkar inte med att vara mamma utan dig. Eller människa i stort för den delen. Men trots det lyckas jag aldrig få i mig en hel kopp varmt kaffe. Eventuellt en liten sipp, men det är inte säkert. Kaffekoppen står härligt varm och rykande på vardagsrumsbordet. Jag sträcker ut armen efter den och… uuuäääääh! Jaha, vad vill du nu, Elion? Mat? Igen? Redan?

Försök Två. Där är den, så nära mina fingerspetsar, jag hinner nästan nudda vid den innan… uuuuääääh! Du vill komma upp? Ja. Självklart. Kan mamma bära dig och dricka kaffe samti… nej, nej. Såklart inte. Full uppmärksamhet required.

Desperat försök Tre. Handen sluts om den nu… fesljumma koppen. Nåväl, det är bättre än ing… uuuäääääh! Blöjan har åkt på en match? No problemo, älskling. Mamma fixa.

Försök Fyra. Rumpan hinner knappt nudda soffan innan valfritt ”Upp upp upp!”, ”Mer mat” eller ”Jag vet inte vad det är så jag gråter mig blå och kräver all uppmärksamhet för att lugna ner mig ändå” kommer ivägen. Kastar en längtansfull blick mot koppen.

Försök Fem. Kallt. Koppen är så kall att det går rysningar ner till ryggraden. Ett djupt andetag och ett par stora klunkar. ”Iskaffe är inne nu, iskaffe är inne nu, iskaffe är inne nu…”