Julpyntet är uppe på jobbet, små tomteformade värmeljusstakar står tända på receptionsdisken och granen är klädd och redo att ställas fram ut bakrummet (jag är för klen för att släpa fram den själv, men klä den kan jag iallafall). Julradion är på (sen den 1 december visserligen, so what’s new?) och äntligen slipper jag sitta och titta på ”Malou efter tio” på TV4 varje morgon med motiveringen ”nej, men nu spelar vi ju julmusik!”

Förra året julpyntade vi knappt alls hemma. Jag tror att vi la en liten röd löpare på köksbordet och ställde fram en ensam liten tomte på en byrå. Någon gran hade vi inte, då den led en tung förlust i en boxningsrond med en katt 2010. I år känns det lite viktigare att få julstöket på fötter, men den lille på väg och allt – även om allt kommer vara borta innan knytet kommer. Första adventshelgen åkte vi därför iväg och handlade julsaker till VISA-kortet nådde gränsen för att behöva antidepressiva.

Julgardiner, gran, dukar, ljusstakar, dekorationer, ljusslingor…. det var ett överlastat par som utmattat kröp fram till kassan.

På köksbänken står glasflaskor med glögg och väntar på oss om kvällarna, så mysfaktorn har varit hög de senaste dagarna.

Tills nu. Jag har en sån där man vars immunförsvar antingen är PÅ eller AV. Det finns inget som heter ”småsjuk” eller ”krasslig” där inte. Han går från frisk till att nysa ett par gånger till att ligga i total koma med feber och tappad talförmåga. Idag är han hemma, nerbäddad och säkerligen väl omhändertagen av våra huligankatter (om de inte sitter i granen vill säga)…