Jag har ett. Ett sådant där man inte riktigt vill erkänna att man har, men man har det ändå och använder det lite för ofta.

Ett Familjelivskonto.

Det skaffades så fort jag fick reda på att jag väntade Elion. Nu jäklar skulle jag ta reda på allt, veta allt, fråga allt och ta alla de rätta besluten. Supermamma, det skulle jag bli.

Det stod klart väldigt snart att jag verkligen inte skulle bli någon supermamma. Jag är fortfarande ingen supermamma. Jag lagar inte all mat från grunden, skördar egna grönsaker och föder upp ekodjur på balkongen. Jag tar inte med min son på utbildande turer i naturen och jag köper inte allting med stämplar som skriker ut att det är ekologiskt, fairtrade, rätt och riktigt. Han har inte massvis med pedagogiska leksaker som på något vänster också lyckas lära honom rätt och fel och kanske även trycker in en lektion i hushållsekonomi i farten. Jag köper saker för att de är fina, leksaker för att de är roliga och mat för att det är gott. Och snabbt. Det med.

Han blir mutad med kex, distraherad med ärtfyllda PET-flaskor och hans rum får vara stökigt när han river fram allt sitt duplo. Han har blåmärken i pannan eftersom att jag inte vadderat hela vårt hem. Han har ramlat och slagit i tänderna i vårt soffbord – men hur gick det ens till att skada sig där? Vi sökte ju land och rike runt efter ett bord utan hörn. Kan man slå sig på runda saker också? Poop… 

Han gillar inte ketchup så han får bearnaisesås. Två dagar i rad har han inte ätit något annat än makaroner. Och kex. För allt annat var äckligt, tydligen.

Han har massor av sina leksaker i en stor byrålåda i vardagsrummet och inte i en superbarnsäkrad leksakskista med klämskydd, mjuka rundade hörn och pedagogiska mönster. Bara en vit låda. Med hörn. Och möjligheten att klämma fingrarna emellanåt.

Tänk om den här bråkdelen av att jag gör fel skulle komma ut på Familjeliv? Jag skulle bli anmäld till alla tillgängliga myndigheter. Någon skulle ta reda på mitt namn och adress, kasta ägg på mina fönster och skicka hästhuvudet med posten. Det skulle stå arga folkmassor bestående av prettomorsor, Familjelivspoliser, och maskerade kvinnor som bara vill vara allt de egentligen inte är (anonymitetsfunktionen i sitt esse) – alla skulle hytta med högrepar, antikolik-flaskor och fairtrademärkta ekologiska bodys med könsneutralt tryck.

Men här sitter jag, i mitt lilla hörn på Internet, med en lycklig, välmående, (något långhårig) son och jag trivs bättre här, där jag kan dofta på köttbullarna och makaronerna som börjar bli färdiga i köket.