Jag är värdelös på att dokumentera vad som händer i min vardag. Och vid festliga tillfällen för den delen.

Det beror faktiskt mestadels på att jag är alldeles för bekväm av mig för att orka släpa med mig min stora, tjocka, otympliga Nikon D40 (som inte ens är stor i jämförelse med andra Nikonkameror, men ändå) till event eller händelser om det inte är så att jag bestämt mig för att detta bara måste förevigas. Det bestämmer jag mig inte för speciellt ofta. Och om det är så det ligger till vid högtider kan ni ju tänka er hur ofta den får följa med ut i vardagen utan en riktigt bra anledning?

Jag är en lätt-packare. Eller kanske snarare en kompakt-packare. Jag blir trött i huvudet av bara tanken på att bära runt på mer än en väska. (Ni ska se mig nu när jag med våld försöker packa BB-väskan och vi inte har någon tillräckligt stor väska men jag vägrar att acceptera att det inte skulle få plats i en.)

Tillbaka till kamerapratet… Vilken tur, tänker jag då, att jag har kamera på mobilen! Och så tar jag någon enstaka bild innan jag, precis som alla andra gånger, inser att de här bilderna kan jag ändå inte ha till något för de är så lågupplösta/suddiga/i fel format. Stoppar ner mobilen i fickan igen och tänker ”äh, någon annan tar säkert bilder jag kan be om sen”.

But not anymore!

Nu har jag absolut ingenting att skylla på längre. Den är bra, den är liten nog att få plats i alla mina handväskor (jag har mätt!) och den ska rädda mig från situationen i vilken jag bara har halvkassa mobilbilder på vår lilla bebis att dela med mig av.

Tror dock inte att det kommer att rädda bloggen undan mobilbilderna, då latmasken faktiskt fortfarande har ett kraftigt tag. Men ett litet steg för människan…