Jag är inte dödligt sjuk, men I might as well be, för det känns så. Jesus. Femtio liter hostmedicin och sju askar alvedon senare så har jag fortfarande inte kunnat förmå mig att lämna det mörka sovrummet för mer än tur och retur till badrummet.

Det finns inte så mycket mer för mig att göra än att tålmodigt ligga och vänta på att det ska gå över. Ska dock försöka att inte ligga och tänka eftersom att jag mer än väl märkt vad som händer om man tänker för mycket. När man tror någonting har man alltid anledning att tro så – oavsett hur påtaglig anledningen är. Och det gäller även om man inte vill tro – men åt det tas ingen hänsyn. Jag är paranoid alltså. FYI, det är jobbigt.

Nej, don’t mind me. Ska krypa ut till köket nu. 1,5 liter cola gör nog susen ska ni se.