Gårdagens besök på Hörselvården var lite för intressant för min smak.

Lilleman sov gott i vagnen, precis som de önskar på kallelsen. Himla lustig grej, för övrigt, att beställa ett sovande barn... Det bestämmer ju faktiskt inte jag.

Blev mött och fick förklarat för mig vad som skulle hända. Inga konstigheter, bara den lilla hörluren in i örat och hoppas på att apparaten ger ifrån sig ett pip i dur. Innan dess bestämde sig dock kvinnan som skulle utföra testet för att förklara för mig vad som skulle hända om han inte fick godkänt. Jag sitter där, nickar lite och försöker se oberörd ut. Hon verkar dessutom tro att hon låter tröstande och pedagogisk, men i själva verket låter bara som om hon tycker att jag lider av diverse mentala handikapp och inte fyllt fyra år ännu. Hon kan aldrig någonsin ha hört sig själv på band…

Men nu gäller det, pip glatt nu, snälla lilla apparaten. Duun duuuhn…. Ett nedslaget ljud är vad den ger ifrån sig. Jag ser i ögonvrån att kvinnans pokerface för ett ögonblick är precis lika dåligt som hennes tonlägeskontroll.

Hon gör sig besväret att upprepa samma sak en gång till innan hon tänker dubbelkolla testet. Att de kan gå vidare med andra tester och så vidare. Jag lyssnar inte. Dels för att rummet är så smärtsamt tyst att min tinnitus nått en närapå smärtsam volym, och dels för att jag är fullt upptagen med att föreställa mig hur min sons liv kommer se ut med hörselnedsättning.

Den lilla hörluren åker in i örat igen och pling! Sådär ja. Inga problem där, konstaterar hon med samma underliga tonfall, bara en trång hörselgång.

Så bra, tack. Vad annars ska man säga? Ville bara köra över henne med vagnen. Var hon tvungen att skrämma upp mig först?

Idag blir det bara mys, med båda mina pojkar och deras fyra fullt fungerande öron.

IMG_2937.JPG