Sedan i måndags är vi äntligen utskrivna från Barnavdelningen. Igår var vår, förhoppningsvis, sista kontroll. Det kan ju komma att krävas ett par när en styck liten bebis bestämmer sig för att gå ner alldeles för mycket i vikt. Mitt stackars lilla hjärta.

I måndags var också dagen då han äntligen var frisk nog för att orka le igen. Igår fyrade han av leende efter leende och charmade foppatofflorna av sköterskorna på avdelningen. Överlycklig sitter jag bredvid honom med kameran i högsta hugg. Än så länge har jag bara lyckats fånga små suddiga leenden med mobilkameran eftersom att jag inte kan förmå mig att titta bort ens en halv sekund när han väl börjar.

Storebror blir också glad när Noah ler. Titta mamma, Noah skrattar åt mig! Tycker om mig!  Underbart.

Noah slumrar i babysittern, Elion skrattar högt åt samma Piff & Puff-avsnitt som vi nu måste ha sett säkert 150 gånger redan. Livet är på väg tillbaka, även om det fortfarande krävs ett andningslarm fasthakat i lillebrors blöja för att jag ska kunna slappna av. 1300 välspenderade kronor. Du är paranoid, heter det. Du har uppenbarligen inga barn som slutat andas, lyder mitt svar.

Nu ska jag fira med varmt (!) kaffe och mysfrukost i soffan med en Batmanpyjamas-klädd tvååring. Vad ska man annars göra på en torsdag?