Arrrgh. Grrglr. Uuurhglm. Gaah.

Inför Gymmet Dag 2. Jag börjar få slut på underliga gutturala läten genom vilka jag uttrycker min enorma ovilja att gå dit. Så enorm att det inte ens finns riktiga ord att använda mig av. Det jag uttrycker börjar för den oinvigde likna arabisk finska.

Som tur väl är har min man, under åren tillsammans med mig, utvecklat en extraordinär selektiv hörsel som tycks utesluta alla mina protester helt och hållet. De verkar översättas till lågmält bakgrundsbrus.

Planen att gå ut på en powerwalk med Elion för att få igång lite kämparanda står och faller med mitt stirrande ut genom fönstret. Det har nämligen pågått i ungefär 2,5 timme och har fört med sig enorma tankeställare som exempelvis ”är det där ett moln?” och ”kanske bäst att inte gå ut nu ifall det börjar mulna på ytterligare!”. Man vill ju trots allt inte bli kall.

Elion tittar också ut och suckar litegrann. Han vill gunga, intalar jag mig själv. Och pyttsan heller att jag tänker vara den där mamman som nekar sitt barn att gunga när det står helt klart att det är hans högsta önskan.

Skit också, nu måste jag ju gå ut.