Såhär är det; jag är rund som en boll.

image

En något ut fokus, osmidig, trött, illamående, gnällig men ändå oftast glad boll.

Idag går jag in i min 17e vecka av detta bolliknande tillstånd.

Anledningen till att jag för en gångs skull inte kastat mig in på bloggen för att bolla upp mig och skriva detaljerat om alla ”fascinerande” saker som man av någon anledning tycker och tror att alla andra ska finna intressant, trots att det är ungefär lika spännande som att skura fogar i duschkabinen, är för att det har varit en del komplikationer. Jag har bokstavligen gått sönder invärtes, jag blöder och har mig. Jag har inte kommit fram till om jag  tycker att det är alldeles för privat för att prata om eller om det är lika bra att bara spotta ut det så att folk inte längre behöver se sådär snett på mig när jag tackar nej till varenda aktivitet, går och lägger mig alldeles utmattad klockan 20.00 och jämt har den där mindre smickrande gråa hudtonen som annars är reserverade för väldigt stilla övernattningsgäster på bårhuset.

Jag är ledsen mest hela tiden, trött och lite nere. När jag gör desperata försök till att slappna av och koppla bort oron för en stund (vilket är det enda man kan göra) så blir jag istället ett ganska stillasittande och fåordigt litet djur, för tankarna jobbar för fullt när de kämpar för att släpa sig över till ponnysar, hundvalpar och regnbågar.

Det är 8 dagar till nästa ultraljud då jag får reda på om vårt lilla mirakel lever eller inte. Åtta dagar. Har slutat bära klocka för att jag ändå inte kan sluta stirra på den envist slöa sekundvisaren.

Under såna här dagar inser man hur underskattat det är med vänner som kommer över och tröstäter äggsmörgåsar och kollar på Lejonkungen.

Nu vet ni iallafall.