Jag har alltid fascinerats av småbarnsföräldrar som till synes helt verkar sakna det sociala filter som gör att man inser att prat om bajsblöjor dels kanske inte passar på ett fullsatt lunchcafé och dels inte heller är något som ens jämnåriga barnlösa vänner finner det minsta intressant när de själva nyss berättat om den där fantastiska röjarfesten de deltog i hela lördagsnatten.

När det uppstår tystnad i ett samtal så ploppar det alltid upp något samtalsämne i huvudet, ofta omnämnande av väderlek om fantasin tryter. Men inte nu. Nej, istället så är det de där förbenade bajsblöjorna som kommer upp i huvudet. Nästan helt utan undantag dessutom. Undantaget skulle väl i så fall kanske vara när första tanken istället handlar om den där infernaliska kaskadkräkningen i soffan som fascinerar då det trots allt är en väldigt liten bebis som på något sätt lyckats dränka en halv soffa i ett och samma andetag. Hur är det ens möjligt? Och att det skett mer än en gång gör ju det hela bara ännu mer intressant! Eller…?

Och ungefär där börjar vännerna återigen att himla med ögonen på insidan och sucka tungt åt att man inte kan ta en hint och kanske prata lite om hur molnigt det är istället. Eller om något man läst på Aftonbladet om Martin Stenmarcks nya frisyr. Vad som helst vore bättre egentligen.

Men så händer det plötsligt. Man springer på någon annan som inte heller kan slita tankarna från vad man nyss slängt i blöjhinken, följt av filosoferande kring huruvida de där magdropparna från Sempers har haft något att göra med det eller inte. Det är som om man aldrig någonsin har haft mer gemensamt med en annan människa i hela sitt liv.

Där och då inser jag att jag kanske borde se över mina intressen och även ta en sväng om Biltema för att se om de säljer de där filtren. Det blåser lite kyligt idag, men himlen är i alla fall blå…