Igår var vi i färgbutiken på Leksakshuset för att välja ut tapeter till den nya lägenheten. Som tur väl är så hade de förra hyresgästerna inte särskilt bra smak i hyresvärdens ögon (och dessutom hade deras katter kloat sönder tapeterna i vardagsrummet), så vi kan äntligen få ha det precis så som vi vill! – trodde vi.

När vi kommer dit berättar vi för mannen bakom disken vilken hyresvärd vi har och att vi ska få välja tapeter. Han nickar och visar oss en pärm. Han lägger handen på pärmen och tittar allvarligt på oss. ”Nu är det inte vi som har valt ut det här sortimentet. Det är hyresvärden. Inte vi. Så… ja.”

Mycket upplyftande att höra. Vi öppnar pärmen med resterna av våra grusade förhoppningar skrapandes under skosulorna och mycket riktigt – i pärmen väntar fyra nyanser av beige. Eller, fjorton kanske. Man får se det från den ljusa sidan, tänk… nu har jag upptäckt så många fler nyanser av beige än vad jag trodde existerade.

I de två mindre sovrummen valde vi beige, medan vi i vårt stora sovrum slog på stort och bestämde oss för att satsa på beige. I vardagsrummet blir det faktiskt beige. En chansning, jag vet! Men man lever bara en gång.

Underligt nog fanns där, bland all beige, även en nästintill vit tapet med psykadeliska blå blommor överallt. Någon måste skrivit fel någonstans.