Klockan 04.20. Telefonen ringer. Det är som varje vinter.

Snön har kommit och med den kommer även en drastisk minskning av hur mycket jag ser min man. Snöröjning, en fantastisk arbetsuppgift.

Jobb alla dagar. Vardagar, lördagar, röda dagar, vita dagar, gredelina dagar, alla dagar. Gärna nätterna också, även om de tenderar vara mer kolsvarta än färgglada. Snö på julafton? No problemo. Jag är hemma till Kalle Anka, älskling. Eller… innan det är slut iallafall. Det är väl ändå ingen som vill se alla de där nya inslagen? Sant.

När jag var yngre blev jag varm och lycklig in i själen över snöflingor i oktober. Drömde om skidåkning i den tio meter, nästintill plana, lilla dikessluttningen bakom huset efter vilken jag snobbigt tog emot medalj från Anja P, tackade henne för god match och vinkade in i kameran. OS här kommer jag. Att jag knappt kan styra en pulka ens var inte relevant.

Nu räcker en enda flinga för en krampaktig ångest serverad som ett slag i tinningen med valfritt trädgårdsredskap. Snö är blött, kallt och blåser upp i näsan. Lägger sig i håret och ser sådär vinteridylliskt ut i en minut eller två, men lämnar en med en frisyr likt en dränkt pudel. Lägger sig på halsduken, som på givet kommando flyger upp i ansiktet och blöter upp det lilla smink som lämnats ostört av det tjocka lagret snö som redan infiltrerat mascaralagret på ögonfransarna. Men du sa ju att pandor var söta?

Täcker bilen och låter dig borsta fram en hel kaross innan du inser att det var grannens.

Ligger vitt och prydligt i en halvminut men blir strax till en grå sörja som får Sverige att se ut som ett uppsuttat papper med blyertsrester fram till mars.

Att gå ut och gå blir en extremsport. Kör man barnvagn kan man extraknäcka som plog.

Men annars så…